Summering - 2 dagar efter åt....

Ja nu har jag faktiskt gjort det - sprungit Jubileumsmarathon! Hade någon frågat mig för tre årsedan hade jag säkert surat och förbannat Stockholm stad för deras dåliga väghållning (det var ju då jag förstörde min fotled, tog två år att komma tillbaka till löpningen). Det lönar sig med rehab träning trots det tar tid och inte särskilt roligt. Men som sagt med ett års träning bakom mig så kände jag mig stark och konditions mässigt helt klar för en utmaning som en marathon ändå är. Det går aldrig att förutspå hur det skall gå. Så hur var det då? Jo med faciet i handen så kan jag lätt konstatera att mängden backträning var inte förliten men nedförs löpning hade jag inte tänkt till på. Gissa vad jag fick lida i slutet helt i onödan.... Jag hade tänkt mig en km fart på 6.30 - 7.00 de första 30 km för att öka något på slutet. Helt riktigt med tanke på banprofilen.

Men vad hände startade för optimistiskt höll 5,10 fart/km och flög fram, snacka om hornen i panna hade vuxit ut... Tävlingsinstinkten hade kommit, milen bara flöt i väg och jag hade värdens känsla. Men det kom att straffa sig, redan vid 15 km började berg och dalbanan ge sig gällande. Vilka backar det var..... fick börja dra ner duktigt på farten och första milen öppning började göra sig gällande men ut till vändpunkten flöt det på bra ändå. Vägen hem var inte lika angenäm. Jag fick kämpa på bra och ta fram både viljan av stål och lite kraftord, då ljumskarna och höger fotdyna fram börjar var "hemskans" öm, trodde att det var en blåsa men det var det inte tack och lov. Kilometrarna passerade och det var en trött men mål bestämd Stefan som var påväg hem mot målet. Att max tiden som jag hade själv satt upp på 5 timmar och 15 minuter, inte skulle hållas förstod jag redan vid 30 km. Men att få uppleva denna 100 års jubileum var viktigare för mig än att uppnå en bra tid. 


Sista milen hade jag följe med en man som sprang sitt 50 marathon lopp och han sa till mig att skita i tiden då det var det värsta lopp han hade sprungit av dom alla och han brukade ligga på 4.15 - 4.40 genom de andra marorna som snitt. Med dessa ord så kändes det helt okej att "bara" ta sig till mål. Och så här ett par dagar efteråt så känns det förbaskat bra att ha genomfört det och att min fotled höll hela vägen och vad är då en öm fotdyna värt att klaga över....! Vilken folk fest det var, 66 nationer deltog, drygt 8000 tog sig i mål. Jag är stolt och nöjd. 


Nu denna vecka är det vila och återhämtning för min trampdyna och mina ljumskar. Därefter kommer träningen igång igen inför nästa stora mål för i år, Stockholm halvmaraton. Men dess för innan lär det bli troligen 2 eller 3 mil tävlingar. 
Mer om det lite längre fram. Nedan en bildkavalkad från min framfart. Det lär kanske komma fler bilder framöver från min supporter skara som stöttade mig hela vägen fram. 

Min kranskulla och jag hem från Stockholm